Modette

Midsommarhelgen på Västkusten - känslomässigt kaos

Ny outfit och resultatet från senaste frisörbesöket. 

Mucho more blonde! 


And a dancing Leo in the concrete jungle looking for her Lion. Typ. 

 



Hela outfiten finns hos Gina Tricot, just i detta nu. ÄLSKAR kombon med Leopard & jackan. 

#ginamyway
 
 Hey babes! Jag hoppas innerligt att eran helg har varit i stort sett magisk. <3 Min helg, eller rättare sagt vecka har varit en minst sagt intressant känslomässig pannkaka. Jag har umgåtts med mina fina vänner, jobbat på mitt älskade jobb, ordnat med kreativa projekt på min fritid, bokat höstresa och styrt upp midsommarplaner. Ändå så känner jag den. Oron och ängslan. Jag har mina misstankar om att det kan röra sig om att just nästa helg är boven till att känslorna gör uppror. Det är första året på flera år som jag faktiskt är hemma under Midsommar. I vanliga fall så åker jag och min bästis Ella till varmare breddgarder och utser palmerna som midsommarstången och avnjuter solskenet vid poolkanten varvat med sandstranden. Långt ifrån nubbe och ett 12-gradigt Sverige.
 
Högtider är något som sätter igång något inom mig som har avgjutigts i mitt förflutna. Avsaknaden av familjetraditioner och kärleksfulla släktkalas, att inte tillhöra gemenskap som man bevittnat andra befinna sig i och att själv befinna sig långt borta från den hel-ylle bild som finns av just högtider och traditioner är smärtsamt. Det blir ett förstärkt ensamhets kalabalik inom mig. Det är väl kanske en förtydligande mening till vad jag känner. Jag har alltid känt ångest när de kommer till storhelger men på senare år har jag lyckats att vända dem till något positivt. Att aktivt välja att göra något som jag mår bra av vid de tillfällen som de känns extra jobbigt på - har hjälpt. Som resandet utomlands vid den här tidpunkten exemplevis.

I år blev det annorlunda av olika anledningar och jag pratade tillslut ihop mig med min fina vän Helena. Vi kände likadant - att fira helgen i ett lungt tempo, på vårt egna sätt. Ungefär så som jag gjort de senare åren, fast denna gång hemma i Sverige. Jag kommer att åka ner till västkusten och spendera några nätter i Borås, men på själva midsommar så åker vi ner till Varberg för att checka in på hotell vid havet. Jag drömmer mig bort till att sitta på den blåsiga stranden och höra vågarna. Att få spendera tid ihop med en av de viktigaste personerna i mitt liv, varva ner och samtidigt ladda upp för massvis av kreativitet! Jag är så tacksam för det här H! Det har också utlovats "fototid" vilket glädjer mig. Älskar att visualisera nya bloggbilder och vad som kan vara snyggt i mina flöden. De må låta ytligt, men för mig är det passion. Att få skapa. Det är då jag mår som bäst.. 

Det kan behövas. För som sagt - känslostormen väller upp men varvas med att försvinna för en liten stund. Inte nog med att det har att göra med midsommarhelgen, utan tanken av att spendera lite längre tid i min gamla hemstad gör definitivt sitt. Staden som format mig och som sitter på de tyngsta, jobbigaste och mest krävande minnena i livet ska besökas. Samtidigt som jag blickar tillbaka på när jag var nere under en blixt-visit förra sommaren - då fick jag med mig mycket glädje och inspiration. Bland annat för att jag blev påmind om hur långt jag har kommit.. Men också tack vare påfyllnad av värme & kärlek från Helena. Det känns lite galet men någonstans är alla känslor befogade. Du hör ju - vilket cocktail av allt. Men jag vet innerst inne att helgen kommer ge mig så mycket gott och jag längtar, trotts att det kanske låter som mestadels kaos. Jag nämnde i "Elsa & Rose" inlägget att jag tänker ta mig an det som kan kännas jobbigt om det har ett gott syfte. För att jag vet ju att detta kommer att ge mig en boost i slutändan.. Och det är väl där, vi människor i vanliga fall begränsar oss. Väljer att inte agera när de tar emot, vi blundar hårdare i tron om att allt jobbigt ska förvsinna och låter klumpen i magen fortsätta gro. Men inte jag. Jag har valt att bryta mig loss från misär för att vinna tillbaka det som är mitt - ett värdigt liv. Så; Hej midsommarhelgen på västkusten - vi ska se till att det blir en solskenshistoria det här <3 
_________________
 
Är det någon annan som känner igen sig när det kommer till storhelger, eller liknande som triggar igång en del ensamhetskänslor? Eller känner du andra typer av känslotillstånd som förknippas med högtider? Vad har du för erfarenheter när det kommer till dessa? Anledningen varför jag tar upp det - är för att det är ett sådant enormt viktigt ämne, som kanske är jobbigt att prata om med andra. Men som faktiskt finns där år efter år. Och känner du igen dig, så vet du nu att du absolut inte är ensam om du känner så. Vi delar det tillsammans, så blir det hälften så tungt <3 Kärlek, Jamie
★ Orsakullan som blev mamma vid 20, numera även lärare och doula ★

Tror det är en vanligt förekommande känsla, speciellt som ung i en värld som visar perfektion utåt hela tiden. Jag känner inte av känslan då jag har barn och haft så gott som hela mitt vuxna liv. Alla högtider har därmed blivit självklara att vara med honom, men hade absolut känt annorlunda annars.

Svar: Jag tror definitivt att den känslan även finns hos den mycket äldre generationen också (om man kikar på äldredomshem m.m) Men precis som du nämner så är det absolut något som kan vara vanligt förekommande tack vare den "perfekta fasaden" utåt. Vilket glädjer mig att det verkar uppskattas att jag talar om baksidan av den så kallade perfekta fasaden och skriver om verkligheten genom mina sociala medier <3 Jag önskar dig och din son en fantastisk midsommar, vad ni än hittar på! Kram
Jamie Sallmén

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress